Det kostade skjortan

Jag köpte en gång i tiden en nylonskjorta på Ferner Janssons herrekipering i Söderhamn. Det var en prima skjorta, torkade snabbt och effektivt på den uppblåsbara plasthängaren i badrummet. Fast skjortan hade ett lyte, skulle det visa sig; den gulnade, långsamt men oförtröttligt. Till slut blev den liggande i bagageutrymmet på hundkojan, oljig och allt gulare. Hundkojan köpte jag på F4 i Östersund sommaren 1963. Det var en prima bil, gick som ett spjut. Fast den hade ett lyte, den också. Fläktremmen gick av. På väg norrut, från Uppsala till Söderala, gav fläktremmen alltid upp i trakten av Tierp. Där har jag stått mången natt och mekat. Med den gamla nylonskjortan på mig. Sommaren 1964 gjorde hundkojan sin första semesterresa, till Polen. Vi åkte färja från Ystad och hamnade efter lite kringelkrokande i Pobierowo, en liten semesterby vid sandstranden öster om Swinouscie, där kritvita gruvarbetare från Karpaterna strosade runt i dynerna, drack buffelgräsvodka och kisade ut mot Östersjön, ”Fredens hav”. För en student från Sverige var Pobierowo det perfekta semesterstället. En liten lägenhet vid stranden kostade fem kronor natten och rödbetssoppan i stora matsalen var näst intill gratis. De dagar när vinden från nordväst blåste sand i ögonen på oss fick hundkojan göra utflykter. Jag brukade räkna ut hur långt den tog sig utan att fläktremmen gav upp, men en kväll small den av ändå, liksom mot bättre vetande. Det var på en liten väg ute vid kusten, där det gick en soldat med k-pist och rökte. Jag svor en truddilutt, plockade fram en ny rem och nylonskjortan och började min hundkojeritual. Under tiden kom soldaten fram och ställde sig och tittade. Inte på bilen eller fläktremmen utan på nylonskjortan. Jag bytte rem på rekordtid, krängde av mig skjortan och tänkte slänga in den i bagageutrymmet, men hann inte så långt förrän soldaten höjde k-pisten. Legitimation, sa han, på polska, men alldeles tydligt. Eftersom jag lämnat passet i väskan på rummet plockade jag fram vad jag hade, vilket var ett medlemskort i Filmstudion vid Uppsala universitet. Soldaten granskade medlemskortet. Skeptiskt. Det var då nylonplagget från Ferner Jansson gjorde mig sin allra sista tjänst. Jag vek ihop skjortan och räckte den till honom. Bättre legitimation hade han aldrig sett. Han hängde k-pisten på ryggen och gjorde honnör. ”Auf Wiedersehen”, sa soldaten och försvann i det röda solskenet längs strandremsan. Efteråt undrade jag om han kanske var den allra första Pobierowo-bo, som ägde en nylonskjorta. Om han gett mig sin adress skulle jag ha skickat den uppblåsbara plasthängaren till honom.