Presentbutiken "Plasten" var räddningen.

Jag växte upp i ett mindre samhälle i Norge. Vi var sju syskon och vår mor tog under många år ensam hand om oss. Varje höst började jag fundera över och oroa mig för hur jag skulle kunna köpa presenter till alla i familjen till jul. Detta var i slutet på 60-talet/början på 70-talet, och i min värld fanns inga extra tillgångar att ta ur för saker som julpresenter och dylikt. De pengar som fanns gick i första hand till mat, och resten till annat som behövdes - OM det fanns något "resten". Vi brukade dock i slutändan få kanske 10 kr till inköp av dessa oroande presenter. Ett minne som sitter som inmejslad i mitt inre är den årliga "shoppingen" på det lilla samhällets affär "Plasten". Denna låg på tredje våningen, dvs vinden i en byggnad mitt i samhället. Man fick gå upp en smal trappa innan innan man trädde in i ett stort, avlångt rum med små fönster. Bord och hyllor var fulla av alla möjliga småprylar varav det mesta var tillverkad i plast. Därav namnet "Plasten". Det fanns allt möjligt i dessa lådor och hyllor! Det som dock räddade julhandlandet för min egen del varje år, när det fanns endast en krona kvar av de tio jag fått, var de små bruna och svarta kammarna i hård plast. Jag kan fortfarande se den gamla butiksägarinnans snälla och förstående blick när jag räckte fram mina små barnahänder. I den ena en kam till en av mina bröder och i den andra min sista krona. Plasten och färgen på kammen, svart eller brun, kan jag fortfarande både känna och se helt tydligt framför mig. Detta tillsammans med gamla Fru Aanonsens ömmande blick gör det till ett av min barndoms finaste, men också sorgligaste minnen.