Ljud av lycka

Någon gång i mitten av 60-talet, när jag var runt 5 år gammal, fick vi vår första TV-apparat. Det var en så kallad mynt-tv. Den var klädd i trä, men på baksidan satt en bräcklig plastkonstruktion med ett myntinkast. För att kunna titta på tv var man tvungen att stoppa i enkronor. En krona för en viss tidsintervall. Man släppte ner kronorna och när burken var nytömd lät det på ett väldigt speciellt sätt när kronorna dunsade mot plastbehållarens botten. Om det var som ett slags avbetalning för tv:n eller om det var någon form av tv-licens, eller om pengarna gick till något annat, minns jag inte. Men jag minns dramatiken när tv:n mitt i Hylands hörna slog ifrån, och ingen hade växel, och hur mamma, pappa och jag rusade runt till grannarna och ringde på deras dörrar, och hur paniken över att missa hela hörnan växte och hur vi till slut lyckades växla tillräckligt med kronor för att titta färdigt och hur underbart det var att lyssna till det där speciella ljudet av enkronor som dunsar mot hård, spröd plast och hur lyckliga vi blev när bilden kom tillbaka och hur vi lovade varandra att aldrig, aldrig, aldrig mer bli utan enkronor.